Jag var med när Skepparholmen invigdes

- Skepparholmens första studierektor, Jan Asplind, berättar

När jag arbetade som tjänsteman på Uppsala Sparbank skickade min personalchef mig för att delta vid Skepparholmens invigning den 11 juni 1964. Jag var intresserad av utbildning och blev naturligtvis väldigt glad. Vid den tidpunkten visste jag inte att jag några år senare skulle komma att arbeta på Skepparholmen - Sparbanksföreningens utbildningsverksamhet.

Invigningen blev minnesvärd. Richard Ringmar, Skepparholmens blivande rektor, hade bjudit in författaren Harry Martinson, sedermera Nobelpristagare, att tala. Alla sparbankshöjdare var där. Det regnade våldsamt den dagen. Vi stod i fönstren och spanade efter Martinsons taxi. Men vi såg ingen taxi och ingen Martinson.

Plötsligt märkte vi att en genomblöt figur trevade sig fram längs fönstren mot sjösidan. Taxin hade lämnat Martinson vid köksingången, där det var stängt. Martinson försökte då hitta någon dörr bland alla fönster. Dörren fanns - men inget handtag att ta sig in med.

- Men för helvete, släpp in honom! röt en generad Sven G. Svenson, Sparbanksföreningens vd.

Jag beundrar verkligen Harry Martinson, som dyblöt höll sitt anförande. Jag minns inte mycket mer av talet än att jag tänkte att han var bättre som författare än som talare. Han som skrev så konkret - varför talade han så abstrakt? Jag misstänker att det berodde på att han, arbetarförfattaren, ville imponera på oss, bankfolket. Förmodligen gör jag honom orättvisa. Jag var ju ännu inte fyllda 30.

Missödena under invigningen fortsatte. Mitt under middagen gav taket över högtidsbordet vika och en sjö av vatten sköljde över hedersgästerna. Där satt också Johan Wohlert, den ansvariga arkitekten. Denna gång slog nog Sven G. Svenson personligt rekord i ilska. Stackars Johan Wohlert. Nåja, Skeppis blev invigt trots takras och regnvatten.

1967 rekryterades jag från min deltidstjänst som chef för kvällsexpeditionens på Uppsala Sparbank till att bli Skepparholmens studierektor. Uppdraget bestod i att tillsammans med rektor reformera utbildningssystemet inom sparbankerna.

Sparbanksföreningen var då en gemensam organisation för samtliga cirka 450 sparbanker. De korrespondenskurser banken erbjöd ansågs inte längre moderna.

Detta var under en tid när bildning stod högt i kurs. Hela Sverige folkbildade sig. Många organisationer och företag skaffade egna kursgårdar.

Sparbankerna hade ett eget arkitektkontor. Vd för det kontoret var arkitekten Johan Wohlert som hade danskt ursprung. Antagligen är det därför Skepparholmen försågs med platt tak och ritades med det danska konstmuséet Louisiana som förlaga. Johan Wohlert och hans medarbetare tog verkligen vara på ljuset, något även dagens besökare har glädje av. Rektor Richard Ringmar och jag hade ett stort inflytande på lokalernas utformning. Vi såg till att de blev moderna och funktionella. Vi valde skandinavisk design med, har det visat sig, tidlös elegans. Sparbankernas inköpsavdelning hade inhandlat stolar av stål, tåliga men inte komfortabla. Dessa fick vi snabbt byta ut.

Konst var viktigt på 1960-talet. Den grupp som ansvarade för utsmyckningen fick ihop en mycket fin samling av den aktuella konsten med många i dag erkända konstnärer.

Men när den karismatiske vd:n Sven G. Svenson fick se konstverken som hängts upp på väggarna tappade han humöret. Allt detta förfärliga skräp skulle bort omedelbart, ansåg han. I stället köptes det in mörk 1800-talskonst. De moderna målningarna förpassades till en sophög vid Solvalla travbana.

Det blev populärt att fortbilda sig hos oss på Skepparholmen. För första gången i Sparbanksföreningens historia hade de anställda börjat prata ledarskap. Kursen för banktjänstemän pågick i tre dagar och innehöll även en bildningsföreläsning, ofta med någon känd kulturpersonlighet. Sparbanksrörelsen var en del av Folkrörelsesverige under den här tiden.

Kursen avslutades med en skrivning. Jag minns det som rätt svettigt för deltagarna, som var ambitiösa och tog studierna med största allvar, då det gav en fjäder i hatten att vara utvald till att få gå.

Medan vi rättade proven var det dans nere i kajutan, utrymmet en våning nedanför matsalen. Gissa om det var populärt!

Richard Ringmar som också var körsångare i OD, Orphei Drängar, och gluntsångare på lediga stunder blev en fantastisk chef för oss alla. Han delade generöst med sig inte bara med sång och musik, vi fick även själva använda kursgården som avkoppling med våra familjer.

Det anordnades familjefester, vår och jul, då vi alla sjöng "Hela familjen på Skepparholmen - hela familjen på Skepp….…..!" Detta gav oss anställda en känsla av glädje och stärkt betydelse av att värna och vårda vårt Skepparholmen.

Under min tid fanns inget spa på Skepparholmen. Vi byggde en avdelning med pool, bastu och pingisrum för att kursdeltagarna skulle kunna koppla av. Förmodligen sådde vi där fröet till den nuvarande spaavdelningen.

Skepparholmen blev min skola, här lade jag grunden till det jag sysslat med under resten av mitt liv: ledarskapsfrågor. Jag är så tacksam att jag fick jobba här under en tid då arbetstagarna vågade börja ifrågasätta och även ställa krav. För det var just vad som hände. När bankernas medarbetare varit på Skepparholmen för egen utveckling och kom tillbaka till bankkontoret ställde de frågor till sina chefer om varför man gjorde si eller så.

Enligt min mening är Skepparholmen ett arkitektoniskt mästerverk, sett till den roll byggnaden haft genom åren. Den håller och är fortfarande välfungerande. Jag tycker det är fantastiskt att så mycket av den ursprungliga inredningen och designen finns kvar. Genom åren har jag i mitt yrke varit på många kursgårdar och konferenshotell. Jag kan konstatera att Skepparholmen har en familjär stämning som man hittar på få andra ställen.

Berättat för Lotta Byqvist

Jan Asplind

Fd studierektor Jan Asplind med hustru Gunilla. Foto: Lotta Byqvist.

Jan Asplind2 

Fd studierektor Jan Asplind bredvid konstverket "Tummen" på Skepparholmen Nacka.  Foto: Lotta Byqvist.